Det är dags för LO att riva av plåstret

Skrivet av: Helena Berglund, 2017-12-20

 

Lars-Olof Petterson har skrivit en krönika i Arbetsmarknadsnytt om att utvecklingen på arbetsmarknaden gör att den struktur som de fackliga organisationerna har i allt mindre utsträckning blir relevant.

Artikeln går att läsa på Arbetsmarknadsnytt här.

En längre version av krönikan går att finna nedan:

 

Det är dags för LO att riva av plåstret

När representanter för olika tjänstemannagrupper samlades till ett möte på restaurang Rosenbad den 6 oktober 1929, hade man svårt att bestämma sig för hur gruppen skulle beskrivas: löntagare, anställda, intellektuellt arbetande eller medelklass?

Journalisternas representant, Sigfrid Hansson, som var redaktör för Fackföreningsrörelsen, LO:s tidning, ansåg att medelklass stod i motsatsställning till arbetare. Och egentligen, menade Hansson, skulle alla närvarande yrkesgrupper kunna ansluta sig till LO.

Syftet var dock att bilda en tjänstemannarörelse med förhandlingsrätt.

För akademikerna var studiefinansieringen huvudfrågan när de yngre akademikernas organisation bildades 1943. Det blev framgångsrikt och redan 1946 inrättades studielån med staten som garant. Året därpå bildades Saco med 16 000 medlemmar.

Så hade de tre centralorganisationerna bildats. LO hade redan 50 år på nacken när Saco kravlade sig ur startblocken. LO hade i sanningens namn inte ägnat tjänstemännen något stort intresse, från början var de arbetsgivarnas representanter på arbetsplatsen, med tiden en växande grupp med varierande uppgifter och ställning på arbetsplatsen.

LO lät dem så att säga hållas. Numerären talade för sig själv. På 40-talet hade LO:s förbund 1,1 miljoner medlemmar och växte, TCO strax under en kvarts miljon och Saco var som sagt 16 000 vid starten. Fackföreningsrörelsen var alltjämt synonymt med kroppsarbetarnas egna förbund, de som arbetade i fabriker, jobbade i jordbruk, byggde bostäder eller vägde upp kött, ost och sill till husmödrar som handlade middagsmaten i de många näraliggande affärerna.

Så var det länge.

LO fortsatte att dominera arenan, inte minst tack vare det nära samarbetet med det ständiga regeringspartiet, Socialdemokraterna. Under 50- och 60-talen med ständiga reallöneförbättringar, under 70- och 80-talen med rejäla påslag till inflationsbrasan.

Med tiden kom dock tjänstemännen att bli allt fler. Partipolitiskt neutrala och med hög svansföring i förhandlingarna, inte minst i den offentliga sektorn, visade man sig vara relevanta för landets sjuksköterskor, poliser, ingenjörer, kontorister och kommunaltjänstemän. Med tiden slog sig även läkare, apotekare, naturvetare och arkitekter fram i förhandlingsarbetet. På den privata sidan gjorde tjänstemän och akademiker gemensam sak i PTK som blev en tongivande facklig aktör i förhandlingarna.

I dag är sju av tio löntagare i Sverige är ansluten till en facklig organisation, en högre andel än i nästan alla länder, enbart Danmark och Finland kan visa motsvarande organisationsgrad.

Men Sverige är mer remarkabel än så. Tjänstemän har i dag högre organisationsgrad än arbetare. Kvinnor är mer organiserade än män. Att det är i den offentliga sektorn som organisationsgraden är störst är kanske inte så märkligt, inte heller att industrin är bättre organiserad än tjänstesektorn eller att anställda vid stora företag är lättare att organisera än de som arbetar i mindre och medelstora företag.

För LO har de senaste decennierna varit en rejäl kräftgång, från drygt 2 miljoner medlemmar till 1,4. Samtidigt växer fortfarande de organiserade tjänstemännen, Saco och TCO är i dag tillsammans större än LO.

Sverige har världens starkaste men också världens mest segregerade fackföreningsrörelse, brukar nestorn bland organisationsforskare, Anders Kjellberg, hävda. I andra länder finns olika fackliga organisationer beroende på religion eller politisk tillhörighet. I Sverige är den sociala segregeringen slående.

Det har sannolikt gjort det lättare att organisera tjänstemän och akademiker.

LO:s tappade medlemstal utgör en varningsklocka för möjligheterna att upprätthålla den svenska arbetsmarknadsmodellen, att partssystemet ska ha legitimitet. Fortfarande räknar man dock med att nio av tio löntagare finns på arbetsplatser som omfattas av kollektivavtal. Men exempelvis i hotell- och restaurangverksamheten är bara drygt var fjärde arbetare organiserad.

Man kan fråga sig vad som hade hänt om LO verkligen tagit tjänstemännens organisering på allvar och försökt fånga upp dem i sina egna led? Vi hade visserligen fått en mer enhetlig fackföreningsrörelse, men hade den varit starkare?

Historia är något att lära av, framtiden är något att sikta mot.

Den segregerade fackföreningsrörelsen har varit viktig för att bygga förhandlingsstyrka. Men är det en modell för framtiden. Knappast. Ska de fackliga organisationerna vara relevanta i framtiden måste de följa med i den obevekliga utveckling som arbetsmarknaden genomgår.

Det är framför allt två sedan länge pågående tendenser som kommer att göra förändringar allt mer angelägna.

För det första är inte branscherna lika renodlade som de varit tidigare. Gränserna mellan tjänstesektor och industri blir allt otydligare. Det var ett bärande skäl till samgåendet mellan Sif och HTF till det gemensamma, gigantiska, förbundet Unionen. Förbundet har på kort tid blivit en succé med kraftigt stigande medlemssiffror.

Ett annat exempel på branschblandning är bemanningsföretagen. Företagen utgår från de behov som, tillfälligt eller beständigt, finns av personal av olika kategorier på arbetsplatserna. LO har försökt lösa branschblandningen inom ramen för strukturen med branschförbund, men visar ändå på problematiken.

För det andra suddas gränserna mellan arbetare och tjänstemän ut i allt snabbare takt. Det kanske är mest påtagligt inom industrin där många arbetare får alltmer tjänstemannaliknande arbetsuppgifter. Avtalstillhörigheten för dessa blir flytande och det innebär redan i dag att många arbetare blir tjänstemän mer eller mindre mot sin vilja. Inom industrin växer andelen tjänstemän tämligen snabbt och kan om några år passera 50 procent.

Utvecklingen gör att den struktur som de fackliga organisationerna har i allt mindre utsträckning blir relevant. Den är i många fall bransch- och yrkesmässigt uppdelad. Den är socialt segregerad.

Inom industrin finns redan embryot till en gränsöverskridande organisation. Facken inom industrin räknar både LO-, TCO- och Saco-förbund bland sina medlemmar. Kanske är det så att dess medlemmar har mer fackligt gemensamt än vad industriarbetarna har med vårdbiträden, byggnadsarbetare, städare och affärsbiträden?

Det kanske är dags för LO-förbunden att riva plåsterlappen med den nuvarande formen för facklig-politiska samverkan och bilda gemensamma organisationer med tjänstemän och akademiker?

Det är möjligt att det skulle vara lättare än att beveka de många yrkesförbunden inom Saco att dela gemenskap med förbund som organiserar yrkesarbetare utan akademisk utbildning.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *